Plötsligt är jag igen i tredje trimestern. Magen växer sig allt större, men det känns faktiskt som om jag har mer energi än tidigare. Jag tror jag börjar vänja mig vid att vara gravid. Jag känner mig mer jordad, stabil, mindre som en emotionell berg-och-dal-bana. Jag njuter extra av sparkarna i magen, i vetskap om att det inte är länge kvar innan det är över. Men först på agendan: semester! Eller, babymoon.
Babymoon
Trodde att det troligtvis skulle vara sista gången vi åker iväg ensamma. Det visade sig inte vara sant. Under de kommande veckorna, och speciellt under sista månaden, går vi ofta ut på utflykter. Tillsammans och med vänner. Flyr staden i detta varma väder. Och trodde vi verkligen att vi skulle vara ensamma? Magen följer med och vi måste ta hänsyn till den. Extra tupplurar, kortare promenader, färre intensiva aktiviteter och sex med en så stor mage innebär också att hitta nya ställningar. Trots detta är det underbart att vara på Babymoon. Vi hälsar på vänner i den intima gemenskapen Dima på Mallorca. Eftersom det nästan är 40 grader, tar alla tupplurar här och läser i hängmattan eller på stranden är daglig kost precis som att börja dagen med yoga och meditation. Perfekt.
Blod i toaletten, hjälp det är för tidigt!
Även i Sverige stiger kvicksilvret och jag ser också mina vrister svullna. Trots värmen känner jag mig mer energisk än någonsin under min graviditet. Jag cyklar till andra sidan staden för att simma i utomhuspoolen (så härligt med den stora magen i denna värme!), gör några sista saker för jobbet och på kvällen går jag till en ecstatic dance. Men dagen efter… Jag går på toaletten och ser blod. Hjälp! Detta är alldeles för tidigt. Om barnet föds nu måste det in i en kuvös, det vill jag inte. Vad kan det betyda? Jag skickar ett meddelande till min barnmorska. ’Vänta och se om blödningen fortsätter’ säger hon. Jag ringer min mamma, ’ta mer vila’ hör jag henne säga upprört. Själv blir jag ändå riktigt skrämd. Rädd att förlora detta lilla liv i min mage som jag redan blivit så fäst vid. Som tur är stannar det vid bara några droppar blod. Barnmorskan förklarar att det troligtvis var ett brustet blodkärl på grund av en kombination av värmen och mycket aktivitet. Så det är bäst att ta det lite lugnare…
Ingen babyshower, men en föräldravälsignelse
’Jag vill inte ha en babyshower’ säger jag till min partner. ’Hellre en Mothervälsignelse.’ En ceremoni för att beakta övergången från kvinna till mamma. ’Egentligen bättre en Föräldravälsignelse’ säger jag efter att ha tänkt efter en stund. ’För dig är det trots allt också en stor övergång från man till pappa.’ Innan jag börjar organisera själv stoppar min partner mig och kontaktar sin kusin. Och mitt i augusti är det dags för Föräldravälsignelsen. Med en mix av människor för vilka ceremonier och delningscirklar nu är den mest naturliga saken i världen och människor för vilka det är helt nytt. Men alla personer som står oss mycket nära och som vi älskar väldigt mycket. Familj, gamla vänner och nya vänner. Alla har tagit med sig något att äta och vi har picknick i gräset. Sedan sitter vi i en cirkel. Alla har med sig något meningsfullt för oss och barnet som delas i cirkeln. Jag känner den enorma rikedomen av att ha dessa människor runt mig. Jag inser att det ändå känns rätt spännande att vi snart kommer få barn. Klarar vi verkligen av det? Måste vi göra allt själva? Kommer vi fortfarande kunna göra samma saker med dessa människor, förblir vi vänner? När fler i cirkeln talar känner jag mig lugnare. Jag inser att det finns ett helt nätverk av mycket kärleksfulla människor runt oss som vill hjälpa oss att visa detta lilla liv världen. Ja det kommer bli annorlunda, men det blir också rikare och efter idag ser jag ännu mer fram emot denna nya fas.
De sista veckorna
Sista månaden före det beräknade datumet känner jag mig allt tyngre och mindre rörlig. Magen börjar vara i vägen, att ta på sig skorna är plötsligt en utmaning! Promenaderna blir kortare, vilket gör att jag känner mig ganska instängd i vår lägenhet i centrala Stockholm medan det är högsommar. Eftersom min partner har planerat allt mindre arbete de senaste veckorna (man vet aldrig, kanske kommer barnet tidigare…) beslutar vi oss för att ofta fly staden. Besöka vänner på Gotland, en helg i kusinens hus bland sanddynerna i Skåne och till skogen runt Uppsala, där vi bygger skogshus med vänner.
Jag märker att allt blir mer ansträngande och att jag naturligt går in i min ’föräldraledighet’. Tvättar lite kläder, förbereder de tvättbara blöjorna och gör några snacks till frysen (jag har hört att amning gör en hungrig). Jag tror barnet kan komma när som helst, medan barnmorskan varnar mig för att räkna med 1-2 veckor efter beräknat datum. Men oftare känner jag kramper i magen, tror det är förvärkar…
Har förlossningen redan börjat?
Vi är i skogen några dagar, tillsammans med vänner. Det är några dagar före det beräknade datumet och det är stekhett. Jag märker att mitt huvud har mindre och mindre utrymme för samtalen runt omkring mig, men mer vänder sig inåt. Kramperna kommer regelbundet så jag tar det lugnt. Lite yoga, promenera och läsa en bok. Har med mig födselbollen/fitnessbollen, för det känns verkligen skönare än en stol just nu. Det är fredagsnatt när jag ständigt vaknar av kramperna. Fortfarande för svaga för riktiga värkar tror jag, men tillräckligt för att hålla mig vaken. Min partner och jag sover knappt och nästa morgon tittar jag på honom fundersamt. ’Ska vi redan åka hem eller kan det här ta dagar?’ Jag bestämmer mig för att ringa barnmorskan. ’Låter absolut som förvärkar’ säger hon. ’Gör det som känns rätt, stanna eller åk redan tillbaka till Stockholm. Men kom ihåg att värkarna ofta blir starkare under påverkan av melatonin, på kvällen och natten.” Jag bestämmer mig för att vänta ett tag idag och vi gör planer för att spendera denna varma dag vid en närliggande sjö. När jag går på toa ser jag blod och slem, tror det är slemproppen… Jag går tillbaka till vardagsrummet, ’Jag tror vi ska åka hem nu’ säger jag. Men jag vill ändå ta en kort promenad i skogen. Insupa lite grönska innan vi är i stan i flera dagar. Även om vi måste stanna upp för att andas ut regelbundet efter promenaden mår jag bra. ’Jag tror vi kan åka till sjön ett tag,’, säger jag, ’Låt oss åka hem efter middagen.’ Jag tar en sista bild på min mage och sedan åker vi hem.
Klockan 22.00 ligger vi i vår egen säng i Stockholm. Inte ens två timmar senare vaknar jag av kramperna. Oeh detta känns verkligen annorlunda än natten innan…
Nyfiken på resten av min graviditet? Läs här om min resa till att bli gravid, första trimestern och andra trimestern.