Vi är tillbaka i Nederländerna och jag börjar vänja mig vid att vara gravid. Kanske kan jag till och med säga att jag känner mig mindre ’gravid’ än i början. Det känns i alla fall inte längre så överväldigande. Det finns återigen utrymme för andra saker i mitt liv. Fast jag har ju mellanlandat hos mina föräldrar och innan jag vet ordet av så står jag med min mamma i en babybutik och väljer en Moses-korg. Bara en kort sväng till en av de trevliga gatorna i Den Bosch med alla babybutiker. Jag trodde att jag inte skulle vara känslig för det, men jag lämnar ändå med en väska full av bebiskläder.
Borde jag inte ha mer energi nu?
Barnmorskan (hon kommer varje gång hem till oss för en konsultation, vilken lyx!) berättar för mig att jag nu kan förvänta mig mer energi, kanske till och med mer än före min graviditet. Jag väntar och väntar, men märker inget av det. Jag tar fortfarande regelbundet en tupplur på eftermiddagen eller gör yoga nidra. Och i slutet av dagen är jag helt slut. Ska jag också handla och laga mat? Absolut inte. De dagar jag är ensam hemma blev kvällsmåltiden ofta en smörgås med hummus och avokado. Men jag börjar också bli lite smartare. De dagar och stunder då jag faktiskt har energi lagar jag flera portioner eller förbereder något hälsosamt till lunchen.
Jag ser i alla fall till att kolla om mina blodvärden är bra, kanske är tröttheten på grund av låg järnhalt? Men alla nivåer är bra! Jag tar dagligen de veganska kosttillskotten Lifelong Vitality från doTERRA, precis som jag gjorde innan. Faktiskt har mitt matmönster inte förändrats mycket med graviditeten. Jag dras mot lite mer protein- och fettrik mat, helst lite salt. Och jag väljer oftare kex och bröd. Är det bara en graviditetscraving eller ren bekvämlighet? Hur du kan äta hälsosamt och växtbaserat under graviditeten kan du läsa i denna blogg.
Mina kläder passar inte längre och jag känner något röra sig!
Min mage börjar bli större och nu kan man verkligen se att jag är gravid. Jag får komplimanger på gatan och folk flörtar med mig, I like this 😉 Den växande magen leder också till en ny utmaning; vad ska jag ha på mig? Kanske ska jag köpa ett par gravidjeans, även om jag inte tycker om det alls med ett band över magen. Jag kan känna rörelserna i magen allt bättre. Wow vad det här är speciellt! Ett riktigt litet liv växer i min mage. Å ena sidan det mest naturliga i världen (det händer ju överallt), men samtidigt känns det som om jag får bevittna livets mysterium på nära håll. Någon gång efter vecka 20 kan min partner också känna det när han lägger handen på min mage. Full av förundran märker jag hur barnet reagerar på honom. När jag ligger mot honom, när han lägger handen på min mage eller när han börjar sjunga eller prata. Helt annorlunda än när andra lägger handen på mig. Speciellt när jag inte har sett min partner på ett tag och han kommer hem, börjar prata eller när jag kryper nära, börjar barnet omedelbart röra sig. Jag får gåshud när jag inser att de redan har ett band. Det lilla busfröet i min mage är inte bara min skapelse, jag är bara ett tillfälligt hem.
Ett spännande ultraljud
Runt vecka 13 och vecka 20 har vi ett ultraljud. Å ena sidan är det speciellt att se hur det ser ut där inne, men samtidigt känns det lite överflödigt. Skulle jag inte känna om något är fel? Det blir verkligen tydligt att man mestadels letar efter avvikelser när ena njuren vid ultraljudet vid 20 veckor verkar lite större. Gå till sjukhuset säger de. Jag förstår inte riktigt varför, men vi gör det. Njurar ser bra ut säger gynekologen, men vi kan inte se om det finns 1 eller 2 ledare till blåsan så kom tillbaka om några veckor. ’Varför då?’ frågar jag. Hon kan inte förklara det bra för mig. Människor kan tydligen leva bra med 2 av those duodes, om det ens är så, men det kan också finnas en ökad risk för urinvägsinfektion. ’Bra att hålla koll på blöjorna efter födseln (gör man inte det ändå?) och vi kan ge förebyggande antibiotika till barnet så snart det är fött’ säger gynekologen. Jag känner mig inte tryggare av det. Allt på ultraljudet såg bra ut, och även NIPT-testet kom utan avvikelser, så vi bestämmer oss för att avstå från det extra ultraljudet. Vi ser det när barnet föds. Det måste riktigt vara något livshotande innan jag vill ge antibiotika och fler undersökningar i förväg ger mig bara stress. Tidigare hade de väl inte alla dessa ultraljud heller?
Jag förstår varför folk vid 20 veckors ultraljudet vill veta barnets kön, det blir något speciellt! Vi har beslutat att inte göra det. Jag vill inte göra några antaganden i mitt huvud om hur vårt barn kommer att bli. Ett nytt liv kommer att födas! Med tiden går blir jag dock mer nyfiken, vem kommer det att vara?
Redan borymning
Börjar andra förväntande mammors borymning också så tidigt? De enda böcker som fortfarande intresserar mig är böcker relaterade till graviditet. Jag slukar dem alla och älskar det. En lista över mina favoriter kan du hitta här. Jag anmäler oss till Mom&Co:s födelsekurs och förbereder samtidigt hemmet långsamt för barnet. Tygblöjor från HappyNaps, en byrå där alla kläder och blöjor kan få plats, en bärsjal, en bekväm pyjamas för mig, etc. Även om jag försöker vara så minimalistisk som möjligt verkar det ändå som om man behöver en hel del när en bebis kommer! Inte bara för barnet, utan också för mig själv, för att kunna gå igenom perioden efter födseln lite bekvämt. Min vän undrar så småningom varför allt ska vara klart flera månader i förväg, men för mig ger det en känsla av lugn. Nu har jag lust att ordna det, kanske inte i slutet. Då kan barnet gärna komma tidigare.
Plötsligt tycker jag de här sakerna är så bra
Plötsligt finns det saker som jag tycker är så bra. Som amningskudden jag har fått som jag nu använder som sovkudde. Visste inte hur mycket jag skulle behöva det, men med den växande magen känns det så stödjande! En födelse- eller träningboll som kontorsstol hjälper mig enormt för att minska ryggbesvären. Och jag har börjat på en 10-veckors graviditetsyoga hos Mangalam. Jag gjorde redan yoga, men en lektion speciellt för gravida visade sig vara ännu bättre! Varje söndag eftermiddag är en riktig behandling. Jag behöver inte anpassa mig som enda gravida i klassen, utan alla positioner är just stödjande. Med en lång meditation och yoga nidra och alltid en kopp te med något gott efter. Jag märker att cykling plötsligt inte är så trevligt längre. Alla ojämnheter på kanalerna och det är så mycket folk ute! Ofta återvänder jag utmattad från en liten resa, så jag beslutar mig för att gå ofta. Något jag tidigare aldrig gjorde, det tog för lång tid, finner jag nu underbart. Mitt liv saktar verkligen ner… Jag ger mig bara hän.
En påtaglig tid av transformation
När jag ser tillbaka på det andra trimestret inser jag vilken enorm transformationsperiod det också har varit för mig. Hur svajig jag kände mig med allt som konstant förändrades utan att jag tydligt kände vart det tog vägen. Vissa dagar kändes allt bra och jag bubblade av energi, men nästa dag var jag nästan för utmattad för att ta mig ur sängen. Där förra veckan en lång promenad gick bra, är min energi denna vecka borta efter en timme och min mage börjar dra. Där en outfit passade perfekt för två veckor sedan, passar tröjan nu inte längre över magen. Det ställer verkligen krav på min flexibilitet. Så mycket för idén att ’leva i flow’, men ändå fyller jag min kalender med aktiviteter och vill sedan göra allt som är planerat. Vad sägs om att lyssna på ’flow’ och min kropp. Men just nu är det verkligen min kropp som bestämmer. Där jag tidigare kunde pusha mig själv, stanna längre på en fest eller arbeta längre. Nu säger min kropp stopp. Utmattad och gråtande ligger jag på soffan. Mest ledsen för att jag inser hur ofta jag faktiskt gick lite över mina gränser innan jag blev gravid, hur normalt det var för mig. Att leva upp till bilden jag hade av mig själv eller till idealet jag hade skapat i mitt huvud. Det är lite tröstande med den starka känslan av intuition, men samtidigt också mycket konfronterande.
Starka känslor dyker upp som tar mig tillbaka till min egen babytid. Utan bilder eller ord, men ändå verkar det som minnen. Som hur spännande jag fann världen och skulle ha föredragit att stanna nära mamma och pappa innan jag behövde engagera mig i den. En kväll kan jag inget annat än gråta och ligga tacksam i min partners armar när han kommer hem. ’Kan jag göra något för dig?’ frågar han, men han behöver inget göra, bara hålla om mig och låta mig gråta. Jag känner mig som en bebis och vet inte ens varför jag är ledsen. Det lär mig att bebisar ibland bara behöver gråta, att du inte behöver lösa det, att hålla om är tillräckligt.
Det känns som en rensningstid, som om jag förbereds för nästa fas i mitt liv. Där saker går långsammare nu, jag kan inte göra allt jag vill, måste jag lägga min stolthet åt sidan och be om hjälp (att laga mat eller tvätta är ibland verkligen ett jobb) och tårarna kommer bara för att det behövs.
Innan du vet ordet av är det över
Jag njuter också mer och mer av att vara gravid. Jag inser hur kort denna tid är relativt sett och jag är rädd att jag kommer att sakna sparkarna i min mage snart. Så jag njuter extra nu när det kan. Jag gör en fotosession med Anne Sarah Dijkhorst för att fånga denna speciella tid.
Nyfiken på resten av min graviditet? Läs här om min resa till att bli gravid och det första trimestern.