Det började i slutet av september och jag trodde först att jag helt enkelt gick in i en intensiv höstsäsong med mycket ’släppande’, som man alltid så fint säger. Ändå kändes det konstigt och jag nämnde det redan för vänner och familj. ’Åh, det är bara den tiden på året. Jag tappar också mycket.’
Okej, jag blev alltså inte riktigt hörd.
Tills jag varje dag hade stora hårbuntar i händerna tjugo gånger, gjorde filmer och bilder och ringde gråtande till vänner eftersom jag inte längre ville kamma mitt hår ensam.
Paniken.
Jag visste inte vad jag skulle göra, och jag sysselsatte mig med det hela dagen. Jag försökte dölja det genom att sätta upp mitt hår i en låg knut och inte röra vid det hela dagen. Men det gjorde kvällarna bara värre, när allt samlat sig från hela dagen och hamnade i mitt tvättställ samtidigt. Det fungerade alltså inte heller.
Jag sov dåligt och det fanns en konstant stress och oro i mig. ’Stress är en av de största orsakerna till håravfall, försök att vara lugn.’ Precis. Tack, den hade jag redan googlat. Det enda jag kunde tänka var; om detta fortsätter så kommer jag vid något tillfälle ha förlorat allt, för det finns inte mycket kvar på det sättet.
Jag hörde mig själv ständigt säga: ’Om jag visste att det är över imorgon, då är jag okej med det.’ Men det visste jag inte, och ’den ideala morgonen’ kom inte.
Jag har googlat mycket, och klickat bort många Google-sökningar igen. Jag började som en galning ta kosttillskott och ändrade även min kost. Men jag visste mycket väl att allt som skulle falla ut ändå skulle göra det.
När jag pratade med någon om det fick jag ofta frågan om jag hade gått till en läkare eller gjort ett blodprov. Även om jag innerst inne visste att det inte alls berodde på det, kände jag mig dum när jag svarade nej på dessa insinuanta frågor. Jag visste att det inte var något fel på mig, men det tog tid innan jag vågade lita på min egen inre visdom.
Efter några veckor kände jag mig säker på vad det var och slutade att göra efterforskningar. I slutet av juli/början av augusti blev jag rejält sjuk av Covid. Det var i sig en särskilt vacker, spirituell resa. (Detta kommer jag att skriva mer om i en separat blogg.)
Men med 40 graders feber, migrän och 11 dagar ur spel, har jag aldrig varit så sjuk i mitt liv. Nu verkar det vara så att när en kropp påverkas hårt i sitt immunsystem, är hår inte så viktigt. Jag fattar; varför hålla fast vid något som redan är dött?
Pusselbitarna föll på plats för mig och jag tänkte; det här är hårcykeln. Och allt som slutade växa när jag var sjuk, faller nu ut efter ett par månader.
Acceptans. Det var nästa scenarie.
Det betydde att hitta fred med en eventuell peruk, eller att till och med bli helt skallig. Jag har aldrig trott att det alltid skulle förbli så, men konfrontationen med att förlora mitt långa, vackra blonda hår var verkligen tuff. Jag blev konfronterad med hur mycket min identitet bokstavligen hängde ihop med mitt huvud. Och ännu djupare än så, min kvinnlighet… Och det är där den här berättelsen verkligen börjar.
För vägen till fred är verkligen inte fridfull…
Fortsättning följer!
Mer från Nathalie
Nathalie är en dansare och har sin egen coachningspraktik där hon främst leder grupper/lag i kommunikation, energiflöde och medvetenhet. Du kan följa hennes onlinekurs Train Your Intuition här.